Sedan det senaste blogginlägget så har mitt liv förändrats inte bara på ett sätt utan flera..

Den 10 augusti 11:07 så föddes min älskade dotter Irma, det är en så otroligt häftig känsla att bli mamma. Känslorna som kommer över en när man får upp sin lilla bebis på bröstet är obeskrivbart. Det är mycket som kommer på en gång occh jag måste säga att man verkligen har haft känslorna utanför kroppen, blivit arg o ledsen för absolut ingenting. stackars Chrille som fått stå ut med mina utbrott och gråt attacker.
Irma är nu 10 veckor och det händer nya saker hela tiden och hon gör nya framsteg för varje dag som går. Ler när hon hör min röst, skrattar utan ljud (om ni förstår vad jag menar) jollrar och "pratar" en massa. Dessa 10 veckor har gåt enormt fort och nästan lite för fort tycker jag. Hon är det finaste jag har och hon är min lilla ögonsten!





Så totala kontraster och det här är otroligt svårt att skriva för mig, tårarna rinner ner för mina kinder.
Den 4 september så avled min lillebror Alexander i sviterna av en fallolycka när han var på semester på bali med sin vän. De gör så ofattbart ont och jag vill inte förstå att det har hänt. Det har varit så otroligt mycket att ordna  med att få hem honom från bali, inför begravning, välja gravplats och allt annat runt omkring. Vår familj har haft enormt stöd av hans vänner som ställt upp och finns där för oss i detta svåra. De har hjälpt till så att vi fick hem honom genom att starta en insamling och genom den fick vi ihop de 60.000 som behövdes för att få hem honom till sverige igen.

Jag är otroligt glad över att min bror har så underbara vänner och vilken kärlek det finns! Det är dock under svåra och jobbiga omständigheter vi fått se och känna detta.

Jag är otroligt tacksam över att jag fick umgås så mycket med honom innan han åkte, att han fick träffa sin syster dotter och hålla henne och att jag fick bilder på det, att han mådde så bra dagarna innan han åkte, att han tyckte det var paradiset han kommit till...



Men jag kan verkligen inte förstå att jag inte kommer träffa honom något mer, att han inte kommer skicka ett sms och fråga hur det är eller ringa för att komma förbi på en bit mat. Det gör så ont, ibland så ont att jag  knappt kan andas, det är svårt så otroligt svårt.. Jag vågar inte inse helt och hållet då  jag är rädd för hur jag kommer reagera när det väl sjunker in, jag är rädd för det om jag ska vara ärlig.

Det är så  tudelade känslor, jag är enormt glad över min dotter och allt som hör till att vara mamma, men också den otroliga sorg som det är att förlora en bror.

Nej nu orkar jag inte skriva mer för den här gången.. Kommer säkerligen bli fler inlägg om sorgen och även en hel del glada inlägg innehållandes Irma och den övriga vardagen..